Grupptalan i Hovrätten

Nu sitter jag på tåget hem från Stockholm (eller ja, när det här publiceras har jag kommit hem och är åter kopplad till internet). Det har varit en lång dag, rättegången mot Sveriges lantbruksuniversitet började redan vid niosnåret och höll på fram till kl 17. Eftersom att jag kvällen innan hade passat på att njuta av hotellivet - bada badkar i flera timmar, hade jag somnat rätt sent och var redan från början lite trött, men pepp! Gunnar och Clarence, som förde de godas talan, det vill säga vår[1], var riktigt grymma. Pålästa, noggranna och påpekade brister i statens argumentation.

Det hela började med att nämnda snubbar presenterade fallet, att på grund av så kallad ”viktad lottning” har tjejer som har läst på folkhögskola i praktiken ingen möjlighet att komma in på veterinärprogrammet medan killar med samma meriter å andra sidan har extremt goda möjligheter att ges en plats. Så kallad positiv särbehandling. Eller diskriminering om en hellre vill kalla det för det (vilket jag gärna gör). Hur den viktade lottningen går till tänker jag inte gå in på här, Gunnar förklarade det väldigt pedagogiskt i rätten, men vad jag kan säga är att detta system är väldigt(!) komplicerat, och egentligen förstår sig nog inte någon på sig systemet. Inkluderat de som förde statens talan. Veterinäryrket ur ett historiskt könsperspektiv presenterades också.

Därefter fick staten uttrycka sig, varför de hade valt att överklaga Tingsrättens dom, där ju SLU blev fällda och dömda att betala skadestånd till alla de personer som anslutit sig till grupptalan. Den starka referens som de återkommande hänvisade till var jämställdhet. Att jag och staten inte har samma uppfattning om vad jämställdhet innebär blev väldigt tydligt. Från mitt håll är det väldigt svårt att se hur bortsortering av kompetenta kvinnor, enbart med anledning av deras genitalier, bidrar till en jämställd skola eller ett jämställt samhälle.

Efter lunch var det dags för vittnesmål. Olivia, som är den som för grupptalan mot SLU, fick i Tingsrätten delge sin historia och svara på frågor om hur hon uppfattade situationen. Detta filmades och visades nu på nytt i Hovrätten. Jag blev verkligen impad av Olivia, hon var lugn, saklig och lyfte fram väsentliga saker. All cred till henne! Olivias testimony följdes av vittnesmål från en representant från SLU, även detta filmat från Tingsrätten. Även om denna dam representerade SLU och därmed de onda, var hon grym! De argument som SLU i Tingsrätten la fram talade hon emot. Det hon sa var alltså till vår fördel.

Tyvärr var de som förde SLU:s talan, alltså staten, idag mycket mer professionella. Efter att våra fina ombud hade förklarat, och styrkt med nationella- samt EU-lagar om likabehandling och diskriminering, varför det SLU ägnat sig åt är att förstå som olaglig könsdiskriminering, förklarade de varför detta inte bör ses som ett strukturellt problem. Med hjälp av en teoretisk geggamojja lyckades statens ombud få fram att detta visst är en tråkig konsekvens, men ur lagens perspektiv är det inte fel. Vad jag tänkte när denna man la fram detta på ett mycket lugnt och distanserat vis tänker hålla för mig själv. Men det var inte så gulligt.

Jaja, dagen är över och nu är det upp till Hovrättens domare att avgöra utfallet. Det enda vi kan göra nu är att hålla tummarna. Den 21 december faller domen. Förlorar vi så är det inte på grund av att våra ombud inte skötte sig, utan på att SLU hade en skicklig (blä) advokat.

En liten rolig anekdot tänkte jag också bjuda på. Eller rolig för mig åtminstone. En av tjejerna som är med i grupptalan mot SLU visade sig efter en liten utfrågning ha vuxit upp på samma ställe som jag. Inte nog med det, efter lite kartläggning visade det sig att vi red i samma ridskolegrupp när jag gick i mellanstadiet. Liten värld! Jag träffar så sällan människor som kommer från vår lilla håla, så det var kul! Jag minns att hon hade en riktigt fin pålle, och jag var lite avundsjuk på henne för den.

Nu har jag kommit till Hässlehåla, nästan hemma i Lund.

---

[1] Jag skriver ”vår” trots att jag inte är del av denna processen, men då mitt fall är så beroende av detta fallet och jag känner stark solidaritet med SLU-chicksen känns det konstigt att skriva något annat.

SLU-fallet prövas i Hovrätten

I morgon drar jag till Stockholm, detta därför att SLU-fallet ska prövas i Hovrätten på måndag. Det kommer att bli spännande och jag hoppas verkligen att de som ska avgöra fallet är vettiga, dvs att de inser det felaktiga i att sortera bort en hel grupp människor enbart pga att de anses vara kvinnor. Domen kommer ju att vara avgörande för hur vårt fall mot Psykologen kommer att bedömas så jag kommer verkligen att hålla mina tummar stenhårt på måndag! Dömer de till vår nackdel så kan det inte förstås som annat att det är helt meningslöst att läsa in sin gymnasiekompetens på folkhögskola för den som på pappret är kvinna. Vad jag har förstått nu så gör alla de utbildningar jag är intresserade av på samma vis, låter männen i hamna först i antagningslistan. Då det brukar finnas max ca 4 platser i folkhögskolekvoten så är det med andra ord omöjligt att komma in om en inte är man.

Men vad tror du om socionom?

Idag var jag och träffade en studievägledare, detta då jag vill se vad det kan finnas för alternativa yrkeskarriärer för en dam i sina bästa år som inte kan komma in på den utbildning hon önskar då där finns "för många" tjejer. Jag hade hoppats att jag skulle bli uppmuntrad att läsa ekonomi eller något civilingenjörsprogram, då jag har förstått att dessa inriktningar är mansdominerade. Rimligtvis borde det ju i jämställdhetens vackra namn behövas fler ckicks där, om det nu behövs fler gossar på psykologen . Men nja, så blev det väl inte riktigt.

Nope, istället undrade min studievägledare (som för övrigt var mycket trevlig) om jag inte skulle fundera på socionom eller sjuksköterska istället. Och någonstans här blev det kortslutning i min hjärna, för hur var det nu? Jag har inte chans att bli antagen till psykologprogrammet för att jag är, eh, brud? Och för många brudar finns det redan på psykologen. Socionom eller sjuksköterska å andra sidan. Där borde jag satsa. Men sist jag hängde på socialhögskolan bestod ungefär 95% av deras studenter av, just det, brudar. Inte snubbar. I min värld innebär det att skulle jag läsa där, skulle jag vara ytterligare en brud. Det vill säga, jag skulle inte bidra till en jämnare könsfördelning. Så på vilket sätt blir samhället mer jämställt (förresten efterlyser jag en förklaring av vad LU menar med jämställdhet) av att brudar med psykologdrömmar utbildar sig till socionomer och sjuksköterskor? Ur mitt perspektiv ser det snarare ut som att tjejer slungas vidare till traditionellt kvinnodominerade yrken med lägre löner och status. Hur svårt hade det varit att fråga om jag inte kunde tänka mig en framtid som civilingenjör eller -ekonom istället? Eller att i alla fall, när jag började fråga om detta, pusha mig lite.

Gah, kan inte bara LU anställa en massamassa genusvetare (mig till exempel) som kan ta tag i det här "problemen" på riktigt, för just nu känns det mest som att det är trötta gubbar som sitter och bestämmer saker som de varken bryr sig ett jota om, eller har en aning om hur det fungerar. Det känns bara så himla 1800-tal!

Roliga nyheter!

Elin Sahlin, som är den som för vår grupptalan mot LU, har blivit nominerad till månadens Malmö-Lundabo av tidningen City (kolla in sidan 8). Motiveringen är att Elin visar att det går att protestera, även om den det protesteras mot är ett gigantiskt och anrikt universitet, såsom Lunds Universitet ju är. Jag tycker att City har gjort ett bra val när de har nominerat Elin, dels för att Elin är en bra person som står upp mot orättvisor och som därför förtjänar positiv uppmärksamhet, men dels också då tidningen genom detta val pekar på hur puckade LU faktiskt är. Diskriminering är inte okej. Så heja Elin!

Nu kommer jag att låta som en reklamjingle, men vafan!

Se till att Elin vinner genom att sms:a "CITYS månad 1" till 72130. Ända fram till den 13 november går det att rösta, men släng iväg ett sms redan nu så att du inte glömmer. Det kommer även att lottas ut biobiljetter och en Ipod Nano bland de som röstar.

Även i Polen har det skrivits om oss.

Ja, som rubriken säger, det är inte enbart i svensk media som det skrivs om diskrimineringen på de svenska universiteten och högskolorna, också Polen skriver om vårt fall. För den som kan polska rekommenderar jag att läsa! Tyvärr kan jag inte polska själv, men tänkte be några polska vänner att läsa och sen förklara för mig. Verkligen så himla bra att detta synliggörs så att det även sätts lite internationell press på våra universitet!

In da media!

Idag skriver Svenskan om oss på sin ledare. Kolla in!
/Ida

Småkvoter

Ett litet tillägg som man bör tänka på är att folkhögskolekvoten inte är en bra grupp att sorterad bort folk i. Den är inte bara som högskoleprovet - en liten extragrupp att söka i parallellt med gymnasiekvoten. I högskoleprovkvoten måste man ju ha gymnasiebetyg också, annars har man inte kurserna som ger behörighet för utbildningen. Men det måste man inte i folkhögskolekvoten. Jag har till exempel läst in hela min gymnasiekompetens på folkhögskola och har därför bara folkhögskoleomdöme att söka på. Inget gymnasiebetyg alls.
//Hanna

För jämställdhetens skull

När SLU eller, staten som det heter i rättegången, blir stämt för diskriminering påstår de att de inte diskriminerat någon och att deras antagning är som den är för "jämställdhetens skull". Och att några individer tyvärr måste drabbas i jakten på större rättvisa. Det är ganska spännande att båda sidor i en sådan konflikt hänvisar till jämställdhet. Fast okej, båda sidor har ju också rätt.

Staten hänvisar till en jämställdhet på en kollektiv nivå. Jämställhet mellan grupper av olika slag. Könsgrupper i just det här fallet, men på samma nivå finns ju även generationer, kulturer, ursprung osv.
Medan vår sida talar för en jämställdhet individer emellan.

I min fantasivärld önskar jag att Svea hovrätt kunde bestämma på vilken nivå Sveriges älskade jämställdhet skulle gälla. I alla möjliga fall och situationer, och inte bara när det gäller högskoleantagningen. För det känns som en svår uppgift att uppnå jämställdhet i Sverige om inte alla är överens om vad det innebär.
Nåja, deras beslut är ju i alla fall en bit på vägen.

Själv har jag svårt för att tycka att jämställdhet på kollektiv nivå, är jämställt. Till exempel i en nuförtiden ganska typisk arbetsannons där det står "vi siktar på att vara en jämställd arbetsplats, därför välkomnas kvinnliga sökande", där ringer mina varningsklockor. Hur jämställt kan det vara på en arbetsplats som redan sorterat runt i könsgruppen? Vilka chanser kommer man ha där, och hur ofta ska man missa eller få chanserna på grund av sitt kön, inte sin förmåga?

// Hanna

Grupptalan mot SLU

Jag har precis fått ett mail med uppgifter om rättegången i Svea hovrätt. Den kommer att vara den 23 november. Jag hoppas verkligen att jag kan vara där, och att det kommer så många som möjligt! Dels som stöd till olivia Rozum som jag antar måste vara där, och dels för att visa att vi faktiskt engagerar oss i frågan.
Förra gången var vi ett helt gäng och det kändes väldigt bra. Det känns som att det blir en väldigt kraft i vårt ställningstagande.

Jag tänkte berätta lite om min bakgrund i det här. 2005 sökte jag in till veterinärprogrammet, efter att ha gått färdigt ett års naturvetenskaplig utbildning på Önnestads folkhögskola. Då fick jag reda på att jag har mycket svårare chans att bli antagen i folkhögskolekvoten eftersom jag är kvinna. Studievägledaren på SLU berättade detta för mig, och jag tyckte det lät helt galet. Hon drog fram lite statistik som visade att ingen kvinna blivit antagen de senaste åren, och det kändes overkligt att mina planer skulle hindras så abrupt enbart på grund av mitt kön.
Envis som jag är, skickade jag iväg en JämO-anmälan. Det blev uppmärksammat i lokal media. Men sen tystnade det och ett år senare hörde plötsligt Aktuellt av sig. De ville göra en intervju med mig.
Då vaknade media till igen, och denna gången var det i hela Sverige. Dagen efter att Aktuellt sänts, ringde Clarence Crawford från Centrum för rättvisa upp mig och sa att de ville representera mig i ärendet. Då hade JämO fortfarande inte tagit något beslut.

Centrum för rättvisa tog kontakt med de andra tjejerna och sen blev det "Grupptalan mot SLU".
Jag är helt överväldigad över hur stort detta blivit, och otroligt glad att Centrum för rättvisa tog tag i saken. Vilket stöd alla vi bortsorterade tjejer får av det! Dessutom är de ju grymt duktiga. Det märks ju inte minst på att vi faktiskt vann den första rättegången.

Många reaktioner jag mött är positiva, men tyvärr finns det ju så klart negativa också. En högst personlig tanke är att det verkar som att vissa män tar illa vid sig av det här, och känner att de måste försvara sitt kön/sin grupptillhörighet. Personligen tycker jag att denna typ av bortsortering är fel oavsett vilket kön den slår mot.
I ett land som är så individualistiskt som Sverige, är det fruktansvärt förvånande att man ändå "döms ut" på grund av en grupptillhörighet. Speciellt en sådan man inte kan påverka (utan drastiska medel).
// Hanna

We’re hot stuff at the moment! Många är de tidningar som idag har den goda smaken att skriva om de coola brudarna som Lunds Universitet valde bort. Även om en hellre hade synts i media under gladare omständigheter än diskriminering, så tycker jag att vi är så jäkla grymma! Det är en viktig process som har satts i rullning och vi har tagit ansvar för att den ska rulla rätt.

De flesta verkar nu ha fått reda på den könsdiskriminering som sker vid antagningen till landets universitet och högskolar. Jag blev tack vare Centrum för rättvisa underättad för ungefär ett år sedan att jag varje gång jag har sökt till psykologprogrammet blivit bortplockad på grund av mitt kön. En kan ju tycka att efter att ha känt till det här under ett års tid borde jag ha tagit till mig att det verkligen är såhär verkligheten ser ut. Visst, jag har varit arg och sur över systemet under det här året, men nu när diskrimineringen har blivit allmänt känd så är det som om det inte längre enbart handlar om mig och mitt personliga misslyckande.

Jag har tack vare alla människor runt omkring fått bekräftelse på att det är ett fucked up system, och det är inte bara jag som tycker det. Jag behöver nu inte bli misstänkliggjord när jag förklarar för människor runt om kring mig, för det har varit flera som inte har trott på det jag har sagt. Det är en lättnad att andra nu är arga med mig, det här är inte längre mitt privata bekymmer och inte en kamp som jag för ensam.

Allra finast är det att så många har visat sitt stöd! Sms, facebookmeddelanden, telefonsamtal, face-to-facesamtal. Jag har hört från människor som jag inte har regelbunden kontakt med och människor som jag träffar på daglig basis. Väldigt glad blev jag av en för mig okänd person som lämnade ett meddelande på mitt mobilsvar. Han ville uttrycka sitt stöd, beklaga att det var som det var, peppa oss och önska oss all lycka till. Det kändes så fint att någon som egentligen inte behövde tog sig tiden och energin att hitta mitt telefonnummer och ringa mig för att säga detta. Fint!

Lite om vad jag tänker just nu.

Idag har vi alltså lämnat in en stämningsansökan mot Lunds Universitet. Stämningsansökan berör den, vad vi anser, olagliga diskriminering som att gjort att 30-talet individer med högsta betyg från folkhögskolan inte har haft någon möjlighet att komma på psykologprogrammet i Lund enbart för att de tillhör ett överrepresenterat kön.

För mig har detta känts väldigt kluvet. Delvis är jag glad och tacksam att denna diskriminering kommer upp till ytan så att vi kan komma till bukt med den, samtidigt börjar jag inse att detta faktiskt är något som har hänt mig och tusentals (se rapporten ”Systematisk könsdiskriminering i den svenska högskolan 2009”) andra ”juridiska kvinnor”[1] (och självklart några juridiska män också, inte att förglömma!) och att detta är något som påverkar våra liv och framtida karriärer. Flera av de drabbade har i fallet vi driver, läst på folkhögskola enbart för att ha chans att komma in på psykologprogrammet, men har, krasst sett, slängt sina CSN-pengar i sjön, då de aldrig haft en chans att komma in (om de inte hade turen att söka till ett universitet där det just det året inte fanns några snubbar som sökte).

Jag har i tron på att det kommer att gå bättre i nästa sökomgång inte varit medveten om att för att detta ska ske behöver jag hitta alternativa lösningar (återigen, att läsa på folkhögskola var ju just en sådan). Istället har jag hunnit läsa både ett, två och tre år på universitetet och således även använt upp tre års studiemedel. Hade jag redan från början vetat att jag var chanslös hade jag istället haft en annan strategi. Därför känner jag mig lurad. Och arg! Jag vill inte göra en hemlighet av att jag är feminist och att jag därför menar att som samhället ser ut idag så missgynnas på flera områden personer som ses som kvinnor. Att personer födda med kvinnliga könsorgan (om de inte har korrigerat sitt kön dvs) missgynnas vid antagning till universitet och högskolor ser inte jag bidrar till ett mer jämlikt samhälle. Och att jag enbart för att jag har ett personnummer som slutar på en ojämn siffra ska hållas tillbaka därför att inte tillräckligt många killar söker sig till universiteten har jag svårt att se logiken i. Frågan borde väl istället vara varför de inte söker sig dit, och samtidigt varför det är så många kvinnor som gör det?

Som svar på det sista kan jag ju säga att för mig var det så att de alternativ som fanns var att fortsätta att slava på ett hönsslakteri (där maskinerna för övrigt inte var anpassade efter kvinnor), jobba som undersköterska eller få anställning på ICA. Alltså, min poäng är att det inte finns ett fett utbud jobb för kvinnor som saknar högskoleutbildning, och de jobb som finns är oftast lågavlönade. Jag vet att alla säger att alla människor är lika mycket värda, och jag tycker att det vore så himla fint om det var så - men om alla människor hade ansetts vara lika mycket värda, då hade jag aldrig suttit och skrivit det här inlägget och då hade Lunds Universitet heller aldrig valt att diskriminera de icke män som söker i folkhögskolekvoten för psykologprogrammet. För det är trots allt vad diskriminering handlar om, att människor värderas olika.

---

[1] Eftersom jag vet att alla vi som har drabbats inte identifierar oss som kvinnor har jag haft svårt att hitta ett lämpligt kategoribegrepp. Det är ju trots allt för att vi ses som kvinnor som vi drabbas, därför skriver jag ibland juridiska kvinnor, ibland icke män, ibland kvinnor osv, det samma gäller när jag skriver om män.

I media 2

Och såhär ser det ut i DN som också var på plats. Imorgon får vi se vad de lokala tidningarna skiver!

I media

Ekot intervjuade Elin på plats och skriver såhär.

Nu är det dax!

Idag händer det! Vi lämnar in stämningsansökan mot Lunds universitet. Kl. 10 ska vi berätta om vårt fall för pressen i Lund. Ombud är Anna Rogalska Hedlund, Gunnar Strömmer och Clarence Crafoord på Centrum för rättvisa. Mer om mina upplevelser av detta snart!

DN Debatt

Dagens debattartikel på DN Debatt handlar om oss!

Läs artikeln här