Idag har vi alltså lämnat in en stämningsansökan mot Lunds Universitet. Stämningsansökan berör den, vad vi anser, olagliga diskriminering som att gjort att 30-talet individer med högsta betyg från folkhögskolan inte har haft någon möjlighet att komma på psykologprogrammet i Lund enbart för att de tillhör ett överrepresenterat kön.
För mig har detta känts väldigt kluvet. Delvis är jag glad och tacksam att denna diskriminering kommer upp till ytan så att vi kan komma till bukt med den, samtidigt börjar jag inse att detta faktiskt är något som har hänt mig och tusentals (se rapporten ”Systematisk könsdiskriminering i den svenska högskolan 2009”) andra ”juridiska kvinnor”[1] (och självklart några juridiska män också, inte att förglömma!) och att detta är något som påverkar våra liv och framtida karriärer. Flera av de drabbade har i fallet vi driver, läst på folkhögskola enbart för att ha chans att komma in på psykologprogrammet, men har, krasst sett, slängt sina CSN-pengar i sjön, då de aldrig haft en chans att komma in (om de inte hade turen att söka till ett universitet där det just det året inte fanns några snubbar som sökte).
Jag har i tron på att det kommer att gå bättre i nästa sökomgång inte varit medveten om att för att detta ska ske behöver jag hitta alternativa lösningar (återigen, att läsa på folkhögskola var ju just en sådan). Istället har jag hunnit läsa både ett, två och tre år på universitetet och således även använt upp tre års studiemedel. Hade jag redan från början vetat att jag var chanslös hade jag istället haft en annan strategi. Därför känner jag mig lurad. Och arg! Jag vill inte göra en hemlighet av att jag är feminist och att jag därför menar att som samhället ser ut idag så missgynnas på flera områden personer som ses som kvinnor. Att personer födda med kvinnliga könsorgan (om de inte har korrigerat sitt kön dvs) missgynnas vid antagning till universitet och högskolor ser inte jag bidrar till ett mer jämlikt samhälle. Och att jag enbart för att jag har ett personnummer som slutar på en ojämn siffra ska hållas tillbaka därför att inte tillräckligt många killar söker sig till universiteten har jag svårt att se logiken i. Frågan borde väl istället vara varför de inte söker sig dit, och samtidigt varför det är så många kvinnor som gör det?
Som svar på det sista kan jag ju säga att för mig var det så att de alternativ som fanns var att fortsätta att slava på ett hönsslakteri (där maskinerna för övrigt inte var anpassade efter kvinnor), jobba som undersköterska eller få anställning på ICA. Alltså, min poäng är att det inte finns ett fett utbud jobb för kvinnor som saknar högskoleutbildning, och de jobb som finns är oftast lågavlönade. Jag vet att alla säger att alla människor är lika mycket värda, och jag tycker att det vore så himla fint om det var så - men om alla människor hade ansetts vara lika mycket värda, då hade jag aldrig suttit och skrivit det här inlägget och då hade Lunds Universitet heller aldrig valt att diskriminera de icke män som söker i folkhögskolekvoten för psykologprogrammet. För det är trots allt vad diskriminering handlar om, att människor värderas olika.
[1] Eftersom jag vet att alla vi som har drabbats inte identifierar oss som kvinnor har jag haft svårt att hitta ett lämpligt kategoribegrepp. Det är ju trots allt för att vi ses som kvinnor som vi drabbas, därför skriver jag ibland juridiska kvinnor, ibland icke män, ibland kvinnor osv, det samma gäller när jag skriver om män.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar