Nu sitter jag på tåget hem från Stockholm (eller ja, när det här publiceras har jag kommit hem och är åter kopplad till internet). Det har varit en lång dag, rättegången mot Sveriges lantbruksuniversitet började redan vid niosnåret och höll på fram till kl 17. Eftersom att jag kvällen innan hade passat på att njuta av hotellivet - bada badkar i flera timmar, hade jag somnat rätt sent och var redan från början lite trött, men pepp! Gunnar och Clarence, som förde de godas talan, det vill säga vår[1], var riktigt grymma. Pålästa, noggranna och påpekade brister i statens argumentation.
Det hela började med att nämnda snubbar presenterade fallet, att på grund av så kallad ”viktad lottning” har tjejer som har läst på folkhögskola i praktiken ingen möjlighet att komma in på veterinärprogrammet medan killar med samma meriter å andra sidan har extremt goda möjligheter att ges en plats. Så kallad positiv särbehandling. Eller diskriminering om en hellre vill kalla det för det (vilket jag gärna gör). Hur den viktade lottningen går till tänker jag inte gå in på här, Gunnar förklarade det väldigt pedagogiskt i rätten, men vad jag kan säga är att detta system är väldigt(!) komplicerat, och egentligen förstår sig nog inte någon på sig systemet. Inkluderat de som förde statens talan. Veterinäryrket ur ett historiskt könsperspektiv presenterades också.
Därefter fick staten uttrycka sig, varför de hade valt att överklaga Tingsrättens dom, där ju SLU blev fällda och dömda att betala skadestånd till alla de personer som anslutit sig till grupptalan. Den starka referens som de återkommande hänvisade till var jämställdhet. Att jag och staten inte har samma uppfattning om vad jämställdhet innebär blev väldigt tydligt. Från mitt håll är det väldigt svårt att se hur bortsortering av kompetenta kvinnor, enbart med anledning av deras genitalier, bidrar till en jämställd skola eller ett jämställt samhälle.
Efter lunch var det dags för vittnesmål. Olivia, som är den som för grupptalan mot SLU, fick i Tingsrätten delge sin historia och svara på frågor om hur hon uppfattade situationen. Detta filmades och visades nu på nytt i Hovrätten. Jag blev verkligen impad av Olivia, hon var lugn, saklig och lyfte fram väsentliga saker. All cred till henne! Olivias testimony följdes av vittnesmål från en representant från SLU, även detta filmat från Tingsrätten. Även om denna dam representerade SLU och därmed de onda, var hon grym! De argument som SLU i Tingsrätten la fram talade hon emot. Det hon sa var alltså till vår fördel.
Tyvärr var de som förde SLU:s talan, alltså staten, idag mycket mer professionella. Efter att våra fina ombud hade förklarat, och styrkt med nationella- samt EU-lagar om likabehandling och diskriminering, varför det SLU ägnat sig åt är att förstå som olaglig könsdiskriminering, förklarade de varför detta inte bör ses som ett strukturellt problem. Med hjälp av en teoretisk geggamojja lyckades statens ombud få fram att detta visst är en tråkig konsekvens, men ur lagens perspektiv är det inte fel. Vad jag tänkte när denna man la fram detta på ett mycket lugnt och distanserat vis tänker hålla för mig själv. Men det var inte så gulligt.
Jaja, dagen är över och nu är det upp till Hovrättens domare att avgöra utfallet. Det enda vi kan göra nu är att hålla tummarna. Den 21 december faller domen. Förlorar vi så är det inte på grund av att våra ombud inte skötte sig, utan på att SLU hade en skicklig (blä) advokat.
En liten rolig anekdot tänkte jag också bjuda på. Eller rolig för mig åtminstone. En av tjejerna som är med i grupptalan mot SLU visade sig efter en liten utfrågning ha vuxit upp på samma ställe som jag. Inte nog med det, efter lite kartläggning visade det sig att vi red i samma ridskolegrupp när jag gick i mellanstadiet. Liten värld! Jag träffar så sällan människor som kommer från vår lilla håla, så det var kul! Jag minns att hon hade en riktigt fin pålle, och jag var lite avundsjuk på henne för den.
Nu har jag kommit till Hässlehåla, nästan hemma i Lund.
[1] Jag skriver ”vår” trots att jag inte är del av denna processen, men då mitt fall är så beroende av detta fallet och jag känner stark solidaritet med SLU-chicksen känns det konstigt att skriva något annat.
