tisdag 27 oktober 2009
Men vad tror du om socionom?
Roliga nyheter!
onsdag 21 oktober 2009
Även i Polen har det skrivits om oss.
måndag 19 oktober 2009
söndag 18 oktober 2009
Småkvoter
//Hanna
För jämställdhetens skull
Staten hänvisar till en jämställdhet på en kollektiv nivå. Jämställhet mellan grupper av olika slag. Könsgrupper i just det här fallet, men på samma nivå finns ju även generationer, kulturer, ursprung osv.
Medan vår sida talar för en jämställdhet individer emellan.
I min fantasivärld önskar jag att Svea hovrätt kunde bestämma på vilken nivå Sveriges älskade jämställdhet skulle gälla. I alla möjliga fall och situationer, och inte bara när det gäller högskoleantagningen. För det känns som en svår uppgift att uppnå jämställdhet i Sverige om inte alla är överens om vad det innebär.
Nåja, deras beslut är ju i alla fall en bit på vägen.
Själv har jag svårt för att tycka att jämställdhet på kollektiv nivå, är jämställt. Till exempel i en nuförtiden ganska typisk arbetsannons där det står "vi siktar på att vara en jämställd arbetsplats, därför välkomnas kvinnliga sökande", där ringer mina varningsklockor. Hur jämställt kan det vara på en arbetsplats som redan sorterat runt i könsgruppen? Vilka chanser kommer man ha där, och hur ofta ska man missa eller få chanserna på grund av sitt kön, inte sin förmåga?
// Hanna
fredag 16 oktober 2009
Grupptalan mot SLU
Förra gången var vi ett helt gäng och det kändes väldigt bra. Det känns som att det blir en väldigt kraft i vårt ställningstagande.
Jag tänkte berätta lite om min bakgrund i det här. 2005 sökte jag in till veterinärprogrammet, efter att ha gått färdigt ett års naturvetenskaplig utbildning på Önnestads folkhögskola. Då fick jag reda på att jag har mycket svårare chans att bli antagen i folkhögskolekvoten eftersom jag är kvinna. Studievägledaren på SLU berättade detta för mig, och jag tyckte det lät helt galet. Hon drog fram lite statistik som visade att ingen kvinna blivit antagen de senaste åren, och det kändes overkligt att mina planer skulle hindras så abrupt enbart på grund av mitt kön.
Envis som jag är, skickade jag iväg en JämO-anmälan. Det blev uppmärksammat i lokal media. Men sen tystnade det och ett år senare hörde plötsligt Aktuellt av sig. De ville göra en intervju med mig.
Då vaknade media till igen, och denna gången var det i hela Sverige. Dagen efter att Aktuellt sänts, ringde Clarence Crawford från Centrum för rättvisa upp mig och sa att de ville representera mig i ärendet. Då hade JämO fortfarande inte tagit något beslut.
Centrum för rättvisa tog kontakt med de andra tjejerna och sen blev det "Grupptalan mot SLU".
Jag är helt överväldigad över hur stort detta blivit, och otroligt glad att Centrum för rättvisa tog tag i saken. Vilket stöd alla vi bortsorterade tjejer får av det! Dessutom är de ju grymt duktiga. Det märks ju inte minst på att vi faktiskt vann den första rättegången.
Många reaktioner jag mött är positiva, men tyvärr finns det ju så klart negativa också. En högst personlig tanke är att det verkar som att vissa män tar illa vid sig av det här, och känner att de måste försvara sitt kön/sin grupptillhörighet. Personligen tycker jag att denna typ av bortsortering är fel oavsett vilket kön den slår mot.
I ett land som är så individualistiskt som Sverige, är det fruktansvärt förvånande att man ändå "döms ut" på grund av en grupptillhörighet. Speciellt en sådan man inte kan påverka (utan drastiska medel).
// Hanna
torsdag 15 oktober 2009
We’re hot stuff at the moment! Många är de tidningar som idag har den goda smaken att skriva om de coola brudarna som Lunds Universitet valde bort. Även om en hellre hade synts i media under gladare omständigheter än diskriminering, så tycker jag att vi är så jäkla grymma! Det är en viktig process som har satts i rullning och vi har tagit ansvar för att den ska rulla rätt.
De flesta verkar nu ha fått reda på den könsdiskriminering som sker vid antagningen till landets universitet och högskolar. Jag blev tack vare Centrum för rättvisa underättad för ungefär ett år sedan att jag varje gång jag har sökt till psykologprogrammet blivit bortplockad på grund av mitt kön. En kan ju tycka att efter att ha känt till det här under ett års tid borde jag ha tagit till mig att det verkligen är såhär verkligheten ser ut. Visst, jag har varit arg och sur över systemet under det här året, men nu när diskrimineringen har blivit allmänt känd så är det som om det inte längre enbart handlar om mig och mitt personliga misslyckande.
Jag har tack vare alla människor runt omkring fått bekräftelse på att det är ett fucked up system, och det är inte bara jag som tycker det. Jag behöver nu inte bli misstänkliggjord när jag förklarar för människor runt om kring mig, för det har varit flera som inte har trott på det jag har sagt. Det är en lättnad att andra nu är arga med mig, det här är inte längre mitt privata bekymmer och inte en kamp som jag för ensam.
Allra finast är det att så många har visat sitt stöd! Sms, facebookmeddelanden, telefonsamtal, face-to-facesamtal. Jag har hört från människor som jag inte har regelbunden kontakt med och människor som jag träffar på daglig basis. Väldigt glad blev jag av en för mig okänd person som lämnade ett meddelande på mitt mobilsvar. Han ville uttrycka sitt stöd, beklaga att det var som det var, peppa oss och önska oss all lycka till. Det kändes så fint att någon som egentligen inte behövde tog sig tiden och energin att hitta mitt telefonnummer och ringa mig för att säga detta. Fint!
onsdag 14 oktober 2009
Lite om vad jag tänker just nu.
Idag har vi alltså lämnat in en stämningsansökan mot Lunds Universitet. Stämningsansökan berör den, vad vi anser, olagliga diskriminering som att gjort att 30-talet individer med högsta betyg från folkhögskolan inte har haft någon möjlighet att komma på psykologprogrammet i Lund enbart för att de tillhör ett överrepresenterat kön.
För mig har detta känts väldigt kluvet. Delvis är jag glad och tacksam att denna diskriminering kommer upp till ytan så att vi kan komma till bukt med den, samtidigt börjar jag inse att detta faktiskt är något som har hänt mig och tusentals (se rapporten ”Systematisk könsdiskriminering i den svenska högskolan 2009”) andra ”juridiska kvinnor”[1] (och självklart några juridiska män också, inte att förglömma!) och att detta är något som påverkar våra liv och framtida karriärer. Flera av de drabbade har i fallet vi driver, läst på folkhögskola enbart för att ha chans att komma in på psykologprogrammet, men har, krasst sett, slängt sina CSN-pengar i sjön, då de aldrig haft en chans att komma in (om de inte hade turen att söka till ett universitet där det just det året inte fanns några snubbar som sökte).
Jag har i tron på att det kommer att gå bättre i nästa sökomgång inte varit medveten om att för att detta ska ske behöver jag hitta alternativa lösningar (återigen, att läsa på folkhögskola var ju just en sådan). Istället har jag hunnit läsa både ett, två och tre år på universitetet och således även använt upp tre års studiemedel. Hade jag redan från början vetat att jag var chanslös hade jag istället haft en annan strategi. Därför känner jag mig lurad. Och arg! Jag vill inte göra en hemlighet av att jag är feminist och att jag därför menar att som samhället ser ut idag så missgynnas på flera områden personer som ses som kvinnor. Att personer födda med kvinnliga könsorgan (om de inte har korrigerat sitt kön dvs) missgynnas vid antagning till universitet och högskolor ser inte jag bidrar till ett mer jämlikt samhälle. Och att jag enbart för att jag har ett personnummer som slutar på en ojämn siffra ska hållas tillbaka därför att inte tillräckligt många killar söker sig till universiteten har jag svårt att se logiken i. Frågan borde väl istället vara varför de inte söker sig dit, och samtidigt varför det är så många kvinnor som gör det?
Som svar på det sista kan jag ju säga att för mig var det så att de alternativ som fanns var att fortsätta att slava på ett hönsslakteri (där maskinerna för övrigt inte var anpassade efter kvinnor), jobba som undersköterska eller få anställning på ICA. Alltså, min poäng är att det inte finns ett fett utbud jobb för kvinnor som saknar högskoleutbildning, och de jobb som finns är oftast lågavlönade. Jag vet att alla säger att alla människor är lika mycket värda, och jag tycker att det vore så himla fint om det var så - men om alla människor hade ansetts vara lika mycket värda, då hade jag aldrig suttit och skrivit det här inlägget och då hade Lunds Universitet heller aldrig valt att diskriminera de icke män som söker i folkhögskolekvoten för psykologprogrammet. För det är trots allt vad diskriminering handlar om, att människor värderas olika.
[1] Eftersom jag vet att alla vi som har drabbats inte identifierar oss som kvinnor har jag haft svårt att hitta ett lämpligt kategoribegrepp. Det är ju trots allt för att vi ses som kvinnor som vi drabbas, därför skriver jag ibland juridiska kvinnor, ibland icke män, ibland kvinnor osv, det samma gäller när jag skriver om män.